Hans partner fick en stroke och är nu rörelsehindrad: "Det var inte det här livet jag hade valt"
"Jag lovar att alltid vara dig trogen, i glädje och i sorg, i hälsa och i sjukdom, och att älska och hedra dig under varje dag i mitt liv": så här lyder en av formlerna i den katolska äktenskapsriten, men alla lyckas inte leva upp till detta helt och fullt. Att vara en utmärkt partner i lugna och rofyllda situationer borde inte kräva särskilt mycket ansträngning, eftersom den ömsesidiga kärleken håller två människor samman; den riktiga prövningen är när vi förblir enade i svåra situationer. Att välja någon för livet innebär att välja dem i glädje och smärta, och inte bara när det är bekvämt. Ett som är säkert är dock att alla situationer är olika och att man också är fri att backa ur det löftet när förutsättningarna förändras.
via Slate.com
En man bestämde sig för att fråga om råd på nätet eftersom han kände sig tyngd över sin familjesituation efter en svår olycka. Mannen är 40 år och innan han träffade sin "själsfrände" var han ensamstående pappa. En dag förändrade mötet med en kvinna bokstavligen hans liv: du vet de där människorna som man knyter an till omedelbart, som om man hade känt varandra under en helt livstid? "Jag hade aldrig trott på själsfränder", skriver mannen, "men hon fick mig att tro på det. Vi fullbordade varandras meningar och kände den typ av kärlek som jag aldrig hade känt för någon. Efter sex månader hade vi köpt ett hus tillsammans, vi slog samman våra familjer och jag bad henne att gifta sig med mig."
Tyvärr varade dock den idylliska fasen relativt kort tid, eftersom kvinnan efter ett år plötsligt drabbades av en stroke som på ett allvarligt sätt äventyrade hennes vitala funktioner. Mannen är nu desperat eftersom han inte längre orkar med denna smärtsamma situation, men han är också medveten om att han kommer att orsaka mycket smärta genom att lämna och överge sin partner.
Mannen beskrev situationen så här: "Hon förlorade all rörelseförmåga på ena sidan av kroppen, tappade talförmågan och blev rörelsehindrad. Hon kommer förmodligen aldrig att kunna gå tillbaka till jobbet eller det liv hon en gång hade. Nu kan hon gå lite och har till och med återfått talförmågan till viss del, men det är ett begränsande tillstånd. Hennes arm fungerar fortfarande inte. Allt detta har skapat en framtid som jag inte hade förutsett och inte ville ha. Varje dag har blivit en påminnelse om vad hon en gång var, så hon är en konstant källa till smärta och lidande. Jag har kämpat i minst ett år, vilket är exakt lika lång tid som jag kände henne innan hennes stroke, för att hjälpa henne att återfå ett så normalt liv som möjligt. Men jag kan inte tänka mig att spendera resten av mitt liv så här. Jag vet att hon kommer att bli sårad om jag lämnar henne, men jag kommer att må dåligt om jag stannar. Dessutom tycker jag inte att det är rättvist mot min son. Det här är en tragedi, oavsett vilket val jag gör. Jag är öppen för förslag".
Vad har du för råd att ge till den här mannen?
