"Till min svärmor: jag gjorde fel": det rörande brevet från en svärdotter till sönernas bortgångna farmor
Svärmodern i familjen utgör ofta en mycket besvärlig men samtidigt viktig figur; en svärmor kan i själva verket ha en mycket betydande roll under barnbarnens uppväxt, men som för den delen också kan innebära gnabb med svärdöttrarna. Många av dessa mammor utvecklar med tiden ett sorts "hat" mot svärmödrarna och deras inblandning och andra andra inser för sent hur viktiga de faktiskt var.
via The Epoch Times
Tina Plantamura, en amerikansk författare och journalist, publicerade ett brev i Huffington Post tillägnat svärmodern som gick bort en kort tid innan. Trots att Tina hyste ett starkt agg mot henne när hon var i livet på grund av hur hon uppfostrade och "skämde bort" sina barnbarn så känner hon numera att något har förändrats i attityden gentemot svärmodern.
Hennes brev till svärmodern lyder: "Vad jag har kämpat för att visa dig min respekt och uppskattning samtidigt som jag ville försäkra mig om att mina söner inte blev fördärvade. Jag trodde att du höll på att forma om dem till "egoistiska dvärgar" genom att ge dem allt de ville ha. Jag trodde att de aldrig skulle lära sig att vänta, vänta på sin tur eller dela med sig, eftersom du uppfyllde deras önskan så fort de öppnade munnen. Jag hyste agg mot dig för att du alltid köpte de bästa och dyraste presenterna till födelsedagarna och till julafton. Hur kunde jag mäta mig med dig? Hur tror du att det kändes att veta att presenterna som gladde dem allra mest inte var från oss föräldrar?
Jag spenderade mycket tid med att fråga mig varför du gjorde så och hur jag skulle göra för att hindra dig. Jag vet att far- och mormödrar ska "skämma bort barnen" och sedan skicka hem dem, men du var... absurd. Fram tills att du inte längre fanns. Under de där åren som jag önskade att du skulle sluta med att fördärv dem så insåg jag aldrig hur mycket du älskade dem. Trots att du visade det på alla möjliga sätt. Ditt kök. Presenterna. Din närvaro.
Det är ingen mening med att vältra sig i ånger, men jag tänker ofta på hur mycket jag missförstod allt. Jag gjorde fel som dömde dig för din generositet. Mina söner, som numera är tonåringar, saknar dig mycket. De kommer aldrig att glömma alla presenter och pengar som du gav dem. Du är saknad.
Ju mer jag vill att du kommer tillbaka, desto mer inser jag, på något sätt, att du aldrig lämnade oss aldrig.
Och jag önskar att du kunde göra det tusen gånger om."
